att Pelle nu var avlivad. Tårarna kom direkt och de fortsatte
att välla ut ett bra tag. Så fort jag tänker att han aldrig kommer
att sätta sin lilla tass i mitt rum igen gör mig så fruktansvärt
ledsen. Jag är van vid att ha min gråa fina hårboll brevid mig, att
få en tjurig blick ifrån honom som igentligen betydde att han
tyckte att det var skönt när man kliade honom vid öronen.
När jag skriver om det väller tårarna ut igen. Usch, jag blir
så ledsen. Jag saknar honom redan....Nästa vecka ska andra katten
också bort.. Det är tuffa tider nu.
No comments:
Post a Comment